I måndags var jag på Ringvägen, jag åkte dit ensam för jag skulle leta efter ett bra ställe att fotografera barnen på. Och när jag satt där och tittade ut mot horisonten (för det går inte att vara på Ringvägen utan att slå sig ned en stund och lyssna på havet och njuta av att det är så vackert att det nästan gör ont) så undrade varför jag inte gör det oftare. Havet är verkligen manna för själen för mig.
Det är nånting magiskt med oändligt stora som aldrig är stilla, samtidigt som det skrämmer lite.
Men efter att ha låtit havsvindarna rufsa om i håret och man har fyllts av ljudet av vågornas brus känner man sig som en ny människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar