På väg hem.

Idag lämnade vi underbara västkusten, jag kommer bära med mig den här resan länge. Är det inte underligt att man kan bli kär i en plats?
Jag älskar det karga landskapet och att en mulen dag ser man inte var klipporna slutar och havet börjar.
Det finns ett sådant ställe hemma och det är på Landsort. Att sitta där ensam på klipporna och höra havet dåna och se hur det stänker vitt skum och fylla lungorna med havsluft, då är man nog nästan i himlen.
Havet, det är nånting magiskt med havet.
Men nu är vi ganska långt från havet, nu sitter vi i bilen på E4an och sörplar kaffe och i mitt huvud målas bilder av mitt hus på västkusten upp, det vita
ute på klipporna på vars väggar det klättrar röda rosor...