Vår 2-åring är ett litet monster, och jag menar inte ett gulligt litet monster utan ett envist, nypandes, sparkandes, skrikandes, retsamt, trotsigt monster. Ett litet monster som gör varje dag till en kamp.(Tots att jag omsorgsfullt väljer vilka fighter som är värda att tas.) Det enda jag gör är att lösa konflikter mellan Jolene och Lilly. Och det är inte Lilly som startar dom.
Jag räknar ner timmarna tills det är läggdags för barnen och tystnaden och stillheten lägger sig över huset som mjuk fluffig bomull.
Känner mig som en riktig supermamma men alltså, den här lilla människan suger musten ur mig. Snälla låt den här perioden gå över snabbt!!!
Som tur är för allas vår skull så är hon ju mellan monsterepisoderna så rolig och charmig att man dör lite.
| Åååhhh, jag älskar dig lilla unge men du driver mig till vansinne!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar