När hösten nalkas.

Fast hösten kryper närmare och gör att det rör sig lite i det där svarta hålet i bröstet av lite ångest och oro, kan man ju inte annat än att vara förtrollad av de vackra mornarna.
När dimman ligger så tjock över åkrarna att man nästan ser älvorna dansa och solen på sin väg upp färgar allt i guld.
Då är det lite lättare att förtränga det svarta. Även om det ligger där och pyr och liksom väntar på att få sprida ut sig.
Men i år har jag bestämt att det ändå ska bli ganska bra det här med hösten, det här jobbet kommer bli så bra för mig.
Så har jag bestämt en gång för alla att vissa människor (särskilt en) är inte bra för mig och jag ska i allra möjligaste mån undvika denna person som jag gång på gång släpper för nära och som gång på gång visar att hon inte alls är min vän. Sådana människor behöver jag inte i mitt liv.
Jag har turen att ha så fantastiska människor runt mig, både familj och vänner som ger mig så otroligt mycket, så varför släppa in människor som gör en ledsen?
Men är det inte konstigt att även fast man har 100 fina personer runt sig så kan den där enda onödiga personen ta sig in och lägga en skugga över ens tillvaro?

Nu var det inte alls meningen att detta skulle bli ett deppigt inlägg, och när jag läser det nu så låter det ju som att jag är jätteledsen, det är jag inte!
Tvärtom, jag har ett nytt jobb att se fram emot och en faktiskt rolig höst framför mig med barhäng, middagar och julpyssel x2 så jag klagar absolut inte!